Valet har fallit på Rautas-älven med dumpning en bit nedanför Rautasjaure och upphämtning vid Basaksavus vattenfall. Det är sträckan nedanför den kvoterade. Där går det att fiska både röding och öring för att sedan fokusera helt på öringen vid Giemeguikoa och slutligen få ett par dagars fiske efter harren som finns nedanför fallet.
Med hjälp av flyg gör vi den alltid lika förbluffande snabba förflyttningen från 08:ors
T-banetillvaro till Lapplandspastoral på en halv dag. Efter en intensiv, höftad matinhandling under ett hastigt stopp i Kiruna, (hur mycket mat äter tre och en halv personer på en vecka och hur mycket av det är egenfångad fisk?) blir det sedan dags för helikopterfärd. Eftersom det är Oskars första lyft får han självklart sitta fram.
Egentligen är det först när ljudet från rotorbladen tystnar och ersätts av soundtracket från myggsurr och porlande vatten som läget sjunker in. Nu är allt upp till oss själva.

Det går fort att stöka ner ett tältläger.

Eftersom vi befinner oss en bit nedanför Rautasjaure vet vi att det förutom öring även finns goda möjligheter till röding. Det stora flertalet känner till allt om Garbofiskens skygghet vid det här laget och därför blir det en drömstart när broder Markus lyckas fånga sitt livs första röding under kvällen.
Fisket sker på en ganska lugnflytande strömsträcka en bit nedanför sjön. Vaken är ytterst fåtaliga och nymferna negligeras hårt ända tills en knallröd skapelse knäcker koden.
Minnesbilder från en graciöst skuttande hermelin och en öring som plogade vattenytan i säkert 25 meter under jakten på en flyende slända är intryck som kanske bara ges under den här typen av resor. Bilder som jag kommer att bära med mig inombords och reprisera flitigt.
Själv tar jag på mig coachrollen åt Oskar, även om det inte blir någon fisk för honom under kvällen. Efter en del tips och trasslande hinner det bli några hyfsade öringar för min egen del innan kvällen avslutas med läger-eld och calvados.

Hur fasen ska vi få med oss all packning?

Efter lite kaffesoftande i det behagliga solgasset – eller westrinande som vi brukar kalla det – visar broder Markus upp sin kulinariska fingertoppskänsla när han drar ihop en fiskgryta med kokosmjölk och grönsaker. Efter hans show-off med fiskgrytan blir han direkt gruppens chefskock, vilket visar sig vara ett genidrag.
Kvällsfisket som följer blir bra och alla får både röding och öring på den röda, benbeprydda nymfen som inhandlats efter tips av den hjälpsamma personalen i butiken Vildmarkshörnan i Kiruna (ett besök där rekommenderas om ni besöker staden och ska fiska).
Måns återvänder till vårt base-camp med resans första större öring runt kilot. Fisken togs på en forsnacke en bra bit från lägret och dessutom på torrfluga. En Red Tag i storlek 14 fick den på fall och fisken sprider stor glädje i lägret innan vi kryper ner i sovsäckarna med ordentliga toppluvor för att hålla minusgraderna i schack.

Pedda P och gänget ser inte helt fackmannamässiga ut i sin teknik.

Medan vi gläds åt att både manskap och kanoter trots allt är oskadda inser vi att vi faktiskt är framme. Vi hittar en perfekt tältplats uppe på en kulle och börjar rigga, torka kläder och laga pasta. Förutsättningarna för kvällsfisket är perfekta. Älven smalnar av och det blir bra fart på vattnet, med fint djup och det finns gott om stenar att kasta mot. Det hugger i stort sett öringar hela tiden och även om det låter som ett lyxproblem så blir det ändå till slut lite jobbigt att hela tiden varsamt kroka av fisk på 2–3 hekto.
Vi hittar en sträcka med lite lägre takt på vattenflödet där det hugger mindre ofta. Men öringarna visar sig också vara lite större här och att i långa drag nymfa hem en benbeprydd svart guldskalle visar sig förödande effektivt. Dock går vi bet på de större under kvällen, Måns tappar en fin fisk men maxar med en uppskattningsvis sjuhektos öring. När de obönhörliga minusgraderna sedan börjar komma på nattkröken lägger vi ner.

Resans minsta firre.

Det känns som att vi kunde stannat en hel vecka i Gebmeguioka. Men resan måste fortgå och tanken på harrarna nedanför fallet i Kuolasjaure gör inte beslutet svårare.
Solen steker fortfarande och naturscenerierna känns direkt lånade ur en turistbroschyr. Kanoterna driftar i mycket svag ström över Kuolasjaure. Vi ser en del döda lämlar flyta runt i vattnet.
Det finns naturligtvis även nackdelar med en sådan här tripp. Som till exempel när vi lunchar vid en forsnacke som ser så sjukt inbjudande ut att jag till slut nästan går ner på mina vadarbyxbeklädda knän och bönfaller om att vi ska stanna och fiska. Men majoritetsbeslutet är enhälligt. Nej!
När vi slutligen paddlat oss fram till fallet som avslutar Basaksavu så ser det naturligtvis fantastiskt ut även där. En lång forsnacke som övergår i ett större sel som sedan övergår i den avslutande forsen. Där nedanför fallet väntar storharrarna, men vi börjar ovanför, hos öringarna.

"Egentligen är det först när ljudet från rotorbladen tystnar och ersätts av soundtracket från myggsurr och porlande vatten som läget sjunker in. Nu är allt upp till oss själva."

Peddas storöring, som togs upp efter noga övervägande.

Nästa dag är det väderomslag. Molnen hopar sig och adderar lite extra melankoli till det faktum att det här är sista riktiga fiskedagen. Timmarna går, dagen går, vakandet minskar och fiskarna uteblir. När sedan regnet börjar falla drar vi oss tillbaka till vårt basecamp och mumsar i oss drömöringen, med nyplockad karljohansvamp och potatismos. En sista skvätt chardonnay finns kvar i boxen och med de krafter som en gourmetmåltid skänker tar vi oss ner till harrarna.
Med en guldskalle på tafsen har jag snart fisk på och eftersom Oskar ännu inte fångat sin första harr lovar jag att han ska få drilla den. Ett dåligt beslut visar det sig eftersom det här är en större harr strax under kilot och Oskar blir lite otålig när han ska ta in den. Det hela slutar med att harren skakar sig loss precis när jag ska håva den och jag brister ut i ett opassande F-ord samtidigt som jag förbannar min missriktade välvilja.
Några minuter senare är dock allt glömt och jag ursäktar mitt språkbruk inför min gudson.

Bortsett från den vådliga forsfärden har Lorangefaktorn varit låg under resan. Men eftersom vi fiskade i stället för att plocka torr ved före regnet – ny lärdom – blev det inte någon brasa och alla former av textilier befinner sig i spannet mellan fuktig och dyngsur när vi vaknar på morgonen. Det numera böjbara
knäckebrödet gör inte heller skäl för sitt namn och medan vi mumsar det »au naturelle« till frukost inser vi att kombinationen mycket låga moln och helikopterhämtning inte är optimal.
Måns beger sig upp och lyckas på en kulle hitta en SMS-zon och kommer tillbaka med beskedet att »hämtningen blir försenad«. Hur mycket ges inget besked om men med tanke på att planet lyfter från Kiruna flygplats vid 17.00 ser det inte alltför hoppfullt ut.
Vi river lägret under ihållande regn och sätter oss och softar med det sista kaffet som finns kvar i tältkåtan. Vinet, calvan och framför allt maten är så gott som slut och tanken på ett par eventuella extra vildmarksdagar i väntan på att dimman lättar känns inte så lockande. Jubelscenerna är Vietnamfilmsaktiga när helikoptern till slut landar och sedan bär det av tillbaka till den så kallade civilisationen.

Omega 3-tillskott fräser klart i pannan.

Pedda tänker till
»Den som inte har dåligt samvete har över huvud taget inget«, yttrade en gång den tyske konstnären Thomas Niederreuther och det ligger onekligen en viss poäng i det. Att dräpa en praktfull 1,8-kilos vildfångad öring borde säkert i många läsares ögon leda direkt till stupstocken. Med all respekt för den åsikten valde jag ändå att ta upp halvmetersöringen och avnjuta den tillsammans med mina fiskekompisar.
Jag stod där ensam med min hittills största flugöring efter så många tappade och valde, delvis avrevanschism och mänsklig fåfänga, att ta upp just den. Men nästa gång kommer jag att välja att sätta tillbaka en öring av den storleken eller ännu större. En lärdom är bland annat att alltid ha med sig kameran. C&R-debatten känns mycket hälsosam och i mitt tycke känns Limit Your Kill som det rimligaste förhållningssättet. Att äta en sporadisk fisk då och då, menatt returnera resten med fångstvattnets reproduktiva förutsättningar i bakhuvudet känns fullt rimligt.

Vanligt torrflugefett fungerar inte för att ge flytkraft åt CDC-flugor, däremot använder vi gärna Tiemco Dry dip super (finns bland annat hos Wittlock) som är som klippt och skuret för just CDC. Impregnera helst flugan direkt efter att klarlacken har torkat och låt denna torka på en bit hushållspapper. Medlet sitter dock inte i för evigt. Efter några harrar så bör du åter lufttorka Pärlemorkläckaren och behandla den igen.
Faktum är att Pärlemorkläckaren mer eller mindre har fallit i glömska. Varför vet jag faktisk inte. Nu är det på tiden att mönstret får den renässans det så väl förtjänar. Hoppas att även du som läsare upptäcker dess effektivitet. Prova gärna att binda mönstret med hullinglös krok, den håller fast fisken riktigt bra och är mer skonsam mot fisken.
Flugan har norskan Torill Kolbu som upphovskvinna, en gång i tiden världsmästarinna i flugbindning i kanadensiska FQSA Salmon fly tying world championship, för den som inte visste. Där band hon faktiskt flera prisbelönta flugor, med namn som Teekay Rainbow, Paulino och Orange Fantom.

Receptet!
Krok: Caddiskrok såsom Mustad C49S som har ersatt den välkända 80250, Kamasan B100, Gamakatsu C12 eller likande.
Storlek: 10–12.
Bindtråd: Svart Uni-thread 8/0.
Kropp: Bindtråd samt pärlemortinseli storleken medium.
Undervinge: Tre fjädrar av naturligt brun CDC som klipps enligt bild.
Övervinge: Återstående av de tre CDC-fjädrarna.
Huvud: Klarlackad bindtråd.

1. Fäst bindtråden strax bakom kroköglan och linda den ned mot böjen enligt bild. Fäst in en remsa pärlemortinsel.

2. Linda fram tinslet och fäst enligt bild.

3. Bind in tre fjädrar av naturfärgad CDC, linda bindtråden ett par gånger bakom själva fjädrarna så att dessa får en mer uppåtgående struktur, klipp av dem enligt bild. Dessa tre ger ett stöd åt själva huvudvingen så att flugan hamnar i rätt läge i ytfilmen när den fiskas.

4. Bind in resterande tre fjädrar och klipp av enligt bild. Avsluta med några whip finish samt klarlack på huvudet. För bästa flytande resultat: Glöm inte att impregnera flugan i Dry dip super …

Pris: 119 kr

Bekir Bekirov tillhörde dagens vinnare.

Endast någon minut senare fångar Bekir Bekirov en nästan lika stor öring på andra sidan ön. Bekir är ursprungligen från Bulgarien men bor nu i Stockholm.
– Det är många nationaliteter här. När laxfisket drar i gång senare på våren kommer det sportfiskare från hela Europa, bland annat många från Finland och Italien, säger Mikael Norrbelius.
För att flugfiskarna ska slippa trassla in sina linor i spinnfiskarnas så finns fyra sträckor där enbart flugfiske är tillåtet. Dessutom finns två sträckor där flugfisket har företräde varannan dag.
I dag på premiären har några flugfiskare samlats på älvens norra sida. Tobias Stålberg från Gävle är en av dem som lägger ut eleganta kast längs flugfiskesträckan vid Haröarna. Han har redan lyckats fånga

Färgglada flugor för det tidiga vårfisket.

Kompisarna Henrik Odby och Tobias Stålberg tar en paus i den ettriga vårsolen. Hoppas de har preppat med solkräm.

Flugfisket efter öring drar i gång ordentligt från mitten av april. Sedan är det bra ända fram till i mitten av maj.
– Vid premiären är det framför allt riktigt djupt sjunkande fluglinor som gäller. Flugorna ska vara ganska stora och fiskas hem långsamt, säger Mikael Norrbelius.
Allt eftersom vattnet värms upp så går det att använda lättare linor och fiska hem flugan snabbare. Vid midsommar drar laxfisket i gång. Det är dock väldigt få laxar som fångas på flugspö. Om du ska lyckas

Mikael Norrbelius kan sträckan väl och fiskar gärna riktigt djupt under premiärfisket.

Men åter till premiärdagen. Solsken är inte det bästa fiskevädret, men det fångades ändå 37 havsöringar den här marsdagen. Den största vägde 3,4 kilo och drogs upp av Mikael Weman från Gimo.
– Det brukar bli 50–60 dagar per säsong som jag besöker älven. Många gånger blir det bara några kast. Ja, jag fiskar för mycket (alltså, det tycker min fru). Egentligen vill jag vara här oftare, säger Mikael Norrbelius.

3 röster om Älvkarleby

»Sture Markström, reporter
I Älvkarleby är allt bra ordnat för den som vill flugfiska. Här finns flera flugfiskesträckor. Det är ett perfekt ställe för en tidig premiär och för den som vill träffa fiskekamrater. Men jag fiskar förstås helst i en outbyggd älv. Tyvärr kan Älvkarleby och liknande fiskevatten utnyttjas av vattenkraftslobbyn. Jag har själv hört förespråkare av vattenkraft i nyhetssändningar säga att fisket kan bli bättre efter en utbyggnad. Det är förstås inget annat än en grov lögn!«

»Henrik Båge, illustratör
Det stora steniga helvetet. Om Älvkarleby finns det några saker man med säkerhet kan säga. Det blåser, och hur långt man än kastar är det inte långt nog. Ändå är chansen till hugg relativt stor. Här har jag sedan barnsben metat mört, kastat efter harr, abborre, gädda och gös, och flugfiskat öring och lax. Det var här som jag lärde mig att hata kraftverk och dess destruktiva inverkan på naturen. Men, Äl­vkarleby var också ett av de ställen som lärde mig att älska flugfiske med tvåhandsspö. Många duktiga spösvingare och fiskare har genom åren fiskat här. Genom att se dem i aktion har jag lärt mig både kast- och fisketeknik. Numera blir det en eller två resor dit under säsongen«.

Christer »Skagit« Wiklund, Najc fiske & fritid i Gävle
»Älvkarleby, stor, djup och med varierande vattenföring på grund av regleringen, har fostrat mig till den flugfiskare jag är i dag, . Behärskar man fisket i Älvkarleby så kan man fiska var som helst. Ett spö på 14–16 fot är bra att ha, för här är det sjunklinefiske som gäller. Med ett långt spö är det lättare att styra flugan. Vadning är nödvändigt och ibland riktigt djupt för att fiska rätt! Tänk på att flugsträckorna är poolindelade. Vilket innebär att man inte kan gå i framför någon som redan går och fiskar i poolen. Jag föredrar riktigt stora flugor under vårfisket, vattnet har då oftast bra fart med mycket turbulens. De bästa har varit Coppar garry, stora sillar, Black & silver och Pathakorva«.

Till en början använde jag mig av en nappindikator tillverkad i foam för att ha kontroll på nymfen. Sedan gick jag över till stora torrflugor med tafsen till nymfen bunden i krokböjen. Men så snart jag lärt mig att binda nappindikatorfluga med öglor av nylonlina använder jag mig uteslutande av den lösningen. Man binder in en ögla i fronten av flugan och en i baken. Det ska vara en stor torrfluga med bra flytkraft. Genom nylon-öglorna trär man sedan tafsen. Man knyter alltså inte tafsen till flugans kroköga utan fäster genom att vika tafsen, trä öglan som bildas genom frontöglan och över nappindikatorflugan. Sedan tar man änden på tafsen, där nymfen ska sitta, och trär den genom den bakre nylonöglan. Det blir alltså en ögla till ögla-infästning fram på nappindikatorflugan, vilket gör det möjligt att justera avståndet till nymfen på ett smidigt sätt.
Det är avståndet mellan nappindikatorflugan och nymfen som bestämmer hur djupt nymfen fiskar. Hur tung den är och hur snabb strömmen i vattnet är påverkar också. Något som man alltså måste ha med i beräkningarna när man väljer hur långt upp på tafsen man placerar nappindikatorflugan.

Som oftast när man fiskar med nymf presenteras flugan uppströms fisken. Det gäller att den landar på ett lagom avstånd från fisken för att den ska hinna sjunka ner till rätt djup. Ibland när fisken är svår att lura till hugg gäller det att nymfen presenteras precis framför ögonen för att den ska vilja ta. Att beräkna hur snabbt nymfen sjunker och hur långt uppströms fisken man ska presentera flugan kan vara svårt. Ofta krävs det många försök innan nymfen driver på rätt djup.
Det är framför allt vid dessa tillfällen en justerbar nappindikatorfluga har stora fördelar jämfört med andra varianter. I stället för att kapa och knyta om tafsen kan man med denna teknik lösgöra tafsen i nylonöglorna och enkelt justera avståndet till nymfen. Ytterligare en fördel är att man har en indikator som fiskar. Till skillnad från när man använder sig av ulltuss eller foamindikator finns alltså möjligheten att fisken hugger på indikatorn. Effektivare och roligare!

För att nappindikatorflugan inte ska glida när man kastar bör man fästa den på den grövre delen av tafsen, där den är minst 0,20 millimeter tjock. En stor fluga kräver inte att man fiskar med tunn tafs. Tar fisken indikatorflugan är huggen ofta väldigt aggressiva och då kan det också kännas tryggt att tafsen inte är för klen. Till nymfen under däremot kan man använda sig av valfri dimension.
Det går också att fiska med två eller flera nymfer på detta sätt. En oförtyngd nymf bunden i krokböjen på en tung nymf är en effektiv variant. En nymf som inte är förtyngd beter sig mer naturligt och med denna teknik får man ändå ner den på rätt djup. Det kräver dock lite träning för att lära sig kasta med en sådan rigg. När man kastar med nappindikatorfluga och tung nymf gäller det att använda sig av stora öppna linbågar för att nymfen inte ska haka i tafsen. Denna teknik gör det svårt att kasta långt. Man får i stället försöka smyga sig närmre fisken för att kunna presentera flugorna med korta, precisa kast. Att stå nära fisken gör det också enklare att se när indikatorn dyker och när mothugget ska sättas in.

Bind en nappindikator
Den här varianten, Super Hopper Dropper, är bara ett exempel på hur en nappindikatorfluga kan bindas. Det viktiga är att den landar rätt, flyter bra och syns tydligt. Kan man dessutom imitera något där man fiskar ökar så klart chansen.
Krok: Använd krok med långt skaft och brett gap.
Öglor: Fäst in öglor av 0,50 mm nylon.
Kropp: Täck kroken med valfri dubbing i förebildens färg. Ovanpå fästs en foamremsa något längre än kroken i båda ändar. Överbliven foam i framänden viks sedan tillbaka och binds fast för att hålla ner vingen och samtidigt bilda flugans huvud.
Undervinge: Krystal Flash.
Övervinge: Hjorthår.
Ben: Ultra Lace Tubing (en styv och tunn slang) som stabiliserar flugan på vattnet.
TIPS:Bind in en ljusröd foambit ovanpå huvudet så att flugan blir lätt att se på vattnet.