Från nr 3/2024

Harry Plunket-Greenes grav med flugaskar och flugor från besökande flugfiskare.

Tre torrflugor, tre fiskare

Ett stycke flugfiskehistoria

Få intressen värnar i lika hög grad om våra upphovsmän som vi gör inom flugfisket. Lars-Åke Olsson har valt ut tre profiler, som samtliga har satt djupa spår inom vår tradition, antingen litterärt, fisketekniskt eller genom sina flugmönster.

George M. L. La Branche

GEORGE M. L. La Branche kan kasta en fluga under överhängande grenar, runt trädstubbar, på löv och på andra svåra mål. Hans kastteknik är rytmisk och avslappnad, med en mystisk träffsäkerhet och finess. Flugan går dit han vill att den skall gå som om han dirigerar den med sina tankar. Mr La Branche är en mycket elegant flugfiskare.

George M. L. La Branche trodde mer på presentation av torrflugan än på mönstret och fiskade alltid med så kort lina som möjligt även om han vid en tävling i längdkast i slutet av 1800-talet kastade 28 meter med ett vanligt spö. Det var på silkeslinans tid, när den honungsfärgad och knottrig rasslade genom spöringarna och skar genom luften som en järntråd. Av alla de Leonardspön av bambu som han ägde var Leonard 50DF 8 ft långt hans favorit. Men också mångas favorit, en tidlös modell som byggdes första gången år 1915, eftersökt som original eller nybyggt. Skaran av beundrare växer varje år.

Första torrflugefisket

La Branche började som alla flugfiskare på den tiden att fiska med våtfluga, en Queen-of-the-Waters använde han ofta. Det rödbruna hacklet var bundet över kroppen med samma färg och den ljusvattrade vingen låg bakåt.

Whirling Blue Dun

Krok: 10-16 

Vingar: stare eller and, mediumgrå.

Kropp: grå, dubbad, vattensork eller mullvad med två varv av flat guldtinsel i slutet av kroppen.

Hackel: tupp, ginger eller ljusbrunt.

Stjärt: tre hackelstrålar från samma hackel.

En dag år 1899 fiskade han i den nu berömda Junction Pool där strömmarna Mongaup Creek och Willowemoc möts och bildar en pool. Fyra fiskar vakade men han kunde inte ta en enda av dem på sina våtflugor. Nästa dag läste han en artikel som handlade om hur man fiskade på vakande fisk och insåg att han måste ha torrflugor som liknade de insekter som fisken åt. Han hade inga men litade på sina Queen-of-the-Waters som han ändrade genom att resa upp vingen så att de liknade torrflugor.

Sedan han lurat bort en maskfiskande pojke med en chokladkaka från sträckan där han tidigare sett fisk, satte han sig ned och väntade. När de började vaka kastade han på en av dem. Flugan landade lätt på vattnet och till hans förvåning försvann den och lämnade efter sig en liten bubbla och han håvade sin första torrflugefisk, en regnbåge och sedan en bäckröding och två regnbågar.

Dagen blev en milstolpe i flugfiskets historia.

Framkallad kläckning

La Branche fortsatte att fiska med torrfluga men bara på de lugnare partierna av strömmarna vilket rekommenderades av auktoriteter som F. M. Halford i England och Theodore Gordon i USA.

La Branche upptäckte dock att det fanns lika mycket fisk i de snabbare partierna av en ström och utvecklade sitt torrflugefiske genom att fiska där. Han trodde mer på att presentera flugorna på rätt sätt än att fiska med insektsliknande flugor – presentation i stället för imitation.

Han hade åtta torrflugor men använde för det mesta två och skulle klara sig med en, Whirling Blue Dun. Med den kunde han locka en till synes ointresserad fisk att ta genom att kasta tio, femton, tjugofem gånger över den och skapa en konstgjord kläckning. Om han inte såg en fisk i vattnet kunde han ”läsa” strömmen och se ett intressant parti där en fisk borde stå och låta torrflugan flyta där upprepade gånger.

Hans bok The Dry Fly and Fast Water publicerades år 1914 och är intressant läsning för den som vill utveckla sitt torrflugefiske enligt George La Branche idéer.

Harry Plunket-Greene

BOKEN Where the Bright Waters Meet är en klassiker i den engelska flugfiskelitteraturen. Harry Plunket-Greenes kärlek till Bourne, hans entusiasm för flugfisket och hans poetiska språk och humor har gjort boken till en favorit hos flugfiskare sedan den gavs ut första gången år 1924.

Familjen Greene som bodde i London ville flytta ut på den engelska landsbygden. En solig och varm söndagförmiddag fann de Hurstbourne Priors – byn i deras hjärtan och de blev omedelbart förälskade i en av de vackraste dalarna och en av de mest idylliska byarna i södra England där hjortar och får betade på fält lysande av ängsblommor. 

Mitt i alltsammans flöt den charmerande kalkströmmen Bourne, liten och grund med kristallklart vatten under träd och genom öppna ängar med guldgula smörbollar och skämtande och skrattande rann den in i besökarnas hjärtan. Om det någonsin fanns en lycklig ström i världen så var det den lilla Bourne – torrflugefiskarens paradis!

Kärleken till Iron Blue Dun

Iron Blue Dun

Krok:16-18.

Bindtråd: crimson eller claret.

Stjärt: hackelfibrer, grå.

Kropp: påfågel, färgad svart eller mörkgrått hägerherl ribbad med fin guldtråd. 

Alternativt mörkgrå mullvad med två, tre varv av den röda bindtråden synlig i slutet av kroppen eller kondorherl färgat mörkt olivgrönt.

Hackel: tupp, mörk rusty blue dun.

Vingar: stare, mörkgråa/svarta.

Flugan har en lång historia och nämndes första gången i flugfiskelitteraturen år 1681.

Under de tolv år som Plunket-Greene fiskade i Bourne använde han en torrfluga med vingar. Om han någon gång glömde bort sig och knöt på en Blue Upright eller en Sherry Spinner på tafsen så såg han den lilla Iron-Blue Dun framför sig, ledsen och förebrående.

”Det är utan tvekan inbillning men Iron Blue Dun har alltid tyckts mig vara lyckligare, mer entusiastisk med ett mer belevat sätt än andra torrflugor. Han är en aristokrat, en prins med vingar, långt ovanför undervattensvarelserna där han fridfullt seglar nedströms, omedveten om vind, regn eller sol, ärlig i alla sina tankar och beredd att arbeta för dig igen och igen tills han löses upp i bitar och faller ihop av utmattning.”

Ovanstående är poetiska och humoristiska beskrivning av favorit-torrflugan Iron Blue Dun som han ibland kallade för Iron Blue Quill. Han använde sällan några andra flugor, vare sig vädret var varmt och soligt, kallt och regnigt. Likheten med torrflugefiskaren Georg La Branche är intressant.

Iron Blue Dun är en liten, mörk dagslända, grå (svart) åslända (baetis) 5-7 millimeter lång som kläcker i juni och i september, ofta när det är kallt och regnigt. Den nykläckta sländan har en mörkt brun-oliv kropp eller mörkgrå. Benen är mörkt oliv-bruna och stjärtspröten är mörkgråa. Sländan svärmar och lägger ägg mitt på dagen till tidig eftermiddag. Precis som andra Baetis kryper honan ned i vattnet för att lägga ägg och flyter sedan död eller döende med strömmen.

Theodore Gordon

Theodore Gordon med 10 fots Leonardspö i strömmen Neversink.

THEODORE GORDON VAR en av flera flugfiskare som utvecklade det amerikanska torrflugfisket i slutet av 1800-talet i Catskill Mountains i östra USA. Han fiskade där i 35 år och blev USAs skickligaste flugbindare och symbolen för det amerikanska torrflugefisket i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet.

Han läste allt som han kom över om flugfiske och flugbindning, intresset och entusiasmen var oändlig vilket visar sig i hans Little Talks of Fly Fishing och Notes med ett språk lika elegant som hans torrflugor. Han uppmanade sina kollegor att studera de insekter som fisken åt, deras storlek, form och färg och binda flugor som liknade dem.

”Det förnuftiga är att koncentrera sig på de saker som är väsentliga här i livet och den första av dessa är flugfisket. I januari börjar vi tänka på det och ser fram emot den säsong som inte är långt borta och vi är eld och lågor när fiskesäsongen äntligen börjar. Samma entusiasm som finns hos ett barn ligger slumrande inom många av oss och kan bara släppas lös genom att fiska”

En fluga av herl och hackel

Quill Gordon

Krok: 12-18.

Bindtråd: svart.

Stjärt: 4-5 ljusgrå hackelstrålar.

Vinge: bröstfjäder/sidofjäder från wood-duck.

Kropp: skalat påfågelherl, silvervajer.

Hackel: tupp, ljusgrått.

Efter att ha läst Halfords revolutionerande böcker om torrflugor och torrflugefiske började han brevväxla med honom och imponerades av det engelska flugfisket och allt som hörde till och beställde ett engelsk flugspö, rulle, lina och flugor.

År 1890 fick Gordon 48 torrflugor av Halford, bundna med flera varv mjukt hackel som passade de engelska, långsamma kalkströmmarna med släta vattenytor. Gordon upptäckte snart att de var mindre lämpliga i Catskills snabba strömmar och att det behövdes andra flugor där.

Quill Gordon, som han band första gången år 1903, visade hans talang och unika flugbindningsteknik. Den segmenterade kroppen var av skalat påfågelherl och det ljusgrå hacklet var styvt och spänstigt, bundet två varv bakom vingen så att det pekade snett framåt under kroken. Vingen var en rullad bunt av woodduck andens sidofjäder, placerad vid krokögat och lutad bakåt. Stjärtspröten bestod av femsex gråa hackelstrålar. Påfågelkroppen ribbades med silvertråd för att göra den starkare och lackades sedan. Den långa kroken med den lilla krokböjen bidrog till flugans utseende – lätt, skir och elegant som en naturlig dagslända.

Han var också den förste som band en Fan Wing Royal Coachman.

Efter en tids fiske tyckte han att det engelska flugspöet var tungt och klumpigt och föredrog ett 10 fots Leonardspö.

Dagar bakom städet

Han var 157 centimeter lång och vägde 45 kilo och bodde ensam på en liten bondgård vid strömmen Neversink som flöt genom en vacker, inspirerande dal och träffade inte många människor. Vintrarna var hårda, långa och monotona och han frös i sitt dragiga hus och hade dessutom tuberkulos. Nätterna var ibland så kalla att han måste sitta vid vedspisen och binda flugor utan städ. Vissa dagar var han så svag att han måste ligga till sängs.

”Det är en bister kall vinternatt och jag befinner mig långt borta från stadens glättiga ljus. Nordanvinden är som en ond ande som tjuter och sliter i mitt ensamma hus och hotar att riva omkull det eller bryta sönder det fullständigt och hans iskalla andedräkt tränger igenom varje springa och spricka i väggarna. Vedspisen är mitt enda sällskap”

Varje vinterdag hade samma mönster. Han skrev två timmar, promenerade två timmar, åt lunch, band flugor, promenerade igen och läste resten av kvällen.

Theodore Gordon dog den 1 maj år 1915, den dag när fiskesäsongen öppnades. Han blev 61 år gammal.