Flugfiskets ärliga röst – John Gierach

John Gierach, som idag, snart trettio år efter det att hans kanske mest kända bok Trout Bum kom ut, har blivit en av de mest kända och citerade författarna bland flugfiskare världen över. Hans novellsamlingar är de som idag säljer mest av alla författare som har flugfisket som motiv.
Han är spenslig, gänglig och kanske lite kortare än vad jag föreställt mig honom, men ser annars ut som på så många av bilderna av honom. Fårat ansikte, ett numera vitt skägg, shorts och en grov bomullsskjorta.
Vi skakar hand och jag tackar honom för att han tagit sig tid att göra intervjun. För mig, som läst allt han skrivit och som följt hans skrivande sedan 1989 när jag först läste Trout Bum så känns detta nästan overkligt.

John bjuder med mig ner till undervåningen där han har sin arbetsplats och skrivarlya. Väggarna är fulla av bokhyllor och på nästan varje ledig yta sitter en bild, allt från hans egna Gyotaku, japanska fisktryck, till bilder av andra konstnärer.
På skrivbordet står en dator, till hälften dold av högar av papper, på några Post-it lappar står uppslag till artiklar. Han plockar upp några böcker från en stol så att vi kan sätta oss och så börjar vi prata om hur det började, var hans intresse för att skriva föddes.
– Jag började skriva på högstadiet, det var tidigt 60 tal. Valet att börja skriva var nog ganska medvetet, jag har alltid läst mycket och började tänka att det där med att vara författare verkade ju som en bra grej. Sedan hade jag ju den konstiga tanken att man kunde skriva en bok och bli rik, leva i ett stort hus och dricka vin.

Länge så var drömmen att bli en seriös författare, den där drömmen om att skriva den stora, viktiga romanen. Att skriva om fiske var något som John trillade in i mer av en händelse.
– Jag läste Tom McGuane och Jim Harrison och insåg plötsligen att det här kunde man göra bra! Att skriva berättelser om fiske kan ha ett litterärt värde, det här kan vara litteratur. Det är rent av pinsamt hur länge det tog för mig att inse att jag kunde kombinera mitt skrivande och mitt intresse för fiske.

På den tiden så fanns i princip bara en enda tidning enbart om flugfiske, Fly Fisherman.Mycket av det som skrevs var ganska mediokert, berättelser som John kallar för ”Joe and Me stories” och han insåg att det här kunde han göra bättre.
– Det som saknades i de artiklarna var en litterär stil, de gjordes efter en och samma mall. Berättelserna byggde på att man var ute efter fisken, sedan fick man kämpa lite och så fångades den och den var alltid stor.
– Jag sålde min första artikel till en fisketidning för vad som motsvarade en månadslön för mig. Jag stannade bokstavligen upp och tänkte; vänta lite! Det här är ett bra sätt att försörja sig på.
– I början hade jag en idé om att jag kunde finansiera det seriösa skrivandet med att skriva om fiske, men det tog över, berättelserna som kretsade kring fisket tog över.

Idag är John Gierach den bäst säljande fiskeförfattaren i världen, varje bok säljs i mellan 50 och 70 tusen exemplar och alla finns fortfarande i tryck. Men det tog lång tid innan han kunde försörja sig på skrivandet utan att tänka på att behöva ta extrajobb. Det är de sista 10-15 åren som han har tjänat så mycket på böckerna att han inte behöver tänka på det. Han har, som han uttrycker det själv, en skaplig amerikansk medelklassinkomst.
– I början så skrev jag böcker som var mycket mer handböcker. Både första boken, Flyfishing the High Country, och den tredje, Flyfishing Small Streams, är i första hand instruktionsböcker.

Trout Bum, som blev ett genombrott, var Johns andra bok med fisket som tema. Det var i den boken som han för första gången skrev enbart noveller, utan något annat syfte än att berätta.
– Genom att läsa mina favoritförfattare så insåg jag att de berättelserna jag gillade, inte handlade om fiske i första hand men fisket var viktigt för att berättelsen skulle fungera. Fisket blev navet som allt kretsade kring.
Reaktionerna på Trout Bum var överlag positiva och mycket handlade just om att boken beskrev upplevelser runt fisket, men med en sorts arbetarklassvinkel.
– Tidigare var det Ernest Schweibert, Charles Ritz och andra människor med pengar som åkte till de bästa lodgerna och allt det där. Du vet, flugfiske som en sysselsättning för rika.
– Plötsligen så handlade det om folk som sov i bilen, käkade bönor och rökte en joint ibland. Någon sa att jag var en röst från en ny generation, men alla jag kände var sådana, det var så vi fiskade.
– Allt skrivande på den tiden luktade ganska mycket av överklass. Man fick en känsla av att alla var adliga eller åtminstone uppfostrade i en adlig släkt. De som jag kände som flugfiskade i västra USA verkade snarare vara uppfostrade av vargar och om deras fiske fanns inga berättelser, det var det jag gjorde, berättade hur vi fiskade, hur vi levde.

I de tidiga böckerna så fanns experiment med allt från spökhistorier och rent fiktiva berättelser, idag är det mer journalistik.
– Delvis är det ett medvetet val men det handlar också om att utvecklas och se på det
som är nu, att inte titta bakåt.
– Har man skrivit en spökhistoria om flugfiske, hur ska man kunna skriva en till? Det finns naturligtvis en gräns för hur mycket man kan förändra sig, men mina förändringar handlar idag mycket mer om att hitta en bra ”röst”, att göra det jag gör bättre för varje gång.
Att förfina berättandet och det jag vill ha sagt för varje bok. Jag lärde mig av Tom McGuane att läsaren inte alltid behöver förstå allt för att berättelsen ska fungera. Han, (McGuane), använder en del termer, bland annat om hästar, som jag inte förstår, men som jag verkligen gillar. Jag förstår dem inte, men de låter underbara!

I Johns första böcker var ramen för berättelserna ganska tydlig geografiskt. Norra Klippiga Bergen, med fokus på de små strömmarna runt Rocky Mountain National Park. Då var fortfarande Colorado bitvis ganska glest befolkat, idag så växer de små städerna och bostadsområden kryper allt närmare bergen. Jag frågar honom hur han ser på den ökande befolkningen och det ökande fisketrycket.
– Hade jag kommit hit idag som en ung man så hade jag nog fortsatt till Wyoming eller Montana men efter en viss punkt i livet så är man mindre benägen att flytta på sig. Till viss del beror det också på att jag gillar att kunna mitt område, att höra till en plats. Dessutom så är jag 70 om två år, vid någon tidpunkt så blir det lite svårare att tänka sig att rycka upp allting och flytta vidare.
– Fisket här har i någon mån förändrats, men mycket är lika bra eller bättre. Colorado har sett till att ha ganska bra regler när det gäller fisket. Ser du någon som fiskar med flugspö spö så vet du att de kommer att släppa tillbaka fisken. Nu hittar jag dessutom så bra här omkring att jag alltid kan ta mig någonstans där jag kan fiska ifred.

Jag gillar att man kan använda det gamla sättet att fiska i de här små strömmarna, de gamla traditionella flugorna från 50-talet fungerar fortfarande. Fisketrycket är inte så hårt på de små och avsides liggande vattnen, det som en del kallar ”andra klassens vatten”, de strömmarna är ganska ofiskade om man vet vart man ska åka och det vet jag numera.
En synpunkt som man ibland hör är; varför skriver du inte så mycket om Colorado längre?
– Resandet är viktigt, hur länge kan man skriva om samma lilla område i Colorado?
Jag behöver, som författare, träffa andra människor, se andra sätt att fiska och besöka nya områden, om inte annat för att just se något nytt och inspireras.
Dessutom finns den där nyfikenheten och vandringslusten, är fisket bättre i Wyoming? Det bästa sättet att få reda på det är att åka till Wyoming.

Tidigare hade jag oftast inte råd att resa, kunde jag inte göra resan med bilen och bo i den eller i tält så blev det inget av. Idag har jag möjlighet att åka och fiska steelhead i British Columbia eller åka två veckor till Labrador, om jag nu kan och gillar det, varför skulle jag då inte göra det?
– Jag fick ett samtal för några år sedan från en man som har en camp i Labrador. Han ville att ett gäng av oss skulle komma dit, jag, Jim Babb, och A K Best.
Min spontana fråga var naturligtvis; vad förväntar du dig av oss, vad är haken?
Han svarade: – Jag vill kunna säga att ni varit här och fiskat.
Så vi åkte dit.

Fisket var bra, människorna var underbara och dessutom var guiderna äldre, de var i min ålder. Inte så mycket collegegrabbar som guidade under sommarlovet. Där är det är en traditionell och respekterad yrkesform. För mig som författare får det ännu mer värde att träffa dem som jobbar där när de har varit där så länge. Det finns berättelser bland de här människorna.
– Sedan har berättelserna blivit mindre självcentrerade, men det är en naturlig utveckling, jag är mer av en reporter, mer journalist idag. Tidigare så fanns det ganska mycket navelskådande, men det hör nog till.
Man hämtar inspiration och kraft till skrivandet i det som är närmast, när man är ung så är det oftast sig själv.

Idag så är jag mer intresserad av vem Kevin är och varför han är en professionell guide i Kanada vid 69 års ålder, det känns viktigare.
Tidigare var ditt skrivande mer politiskt, eller det kändes åtminstone som att det fanns en mer aktivistisk eller politisk tanke bakom en del av skrivandet. Har du förändrat den delen också?
– Jag har ändrat mig, naturligtvis, men precis som med mycket av det andra skrivandet så är många av de här berättelserna redan skrivna, idag så skriver jag fortfarande berättelser med ett miljöbudskap men den stora frågan idag för mig är den globala uppvärmningen. De berättelser jag skriver idag handlar kanske om större frågor. Dessutom är jag mindre arg, eller åtminstone har jag lärt mig att det inte är lönt att slå huvudet i väggen.
Hur personliga är dina berättelser?
– Det finns delar i berättelserna som är väldigt personliga men det är inte viktigt att vara personlig för sakens skull, det är bara när det personliga har en betydelse för berättelsen som den har en plats där. Läsaren är inte din terapeut. Skrivande ska vara en generös handling, är den inte det så är man fel ute tror jag.
Hur är det att möta sina läsare och få höra att den bok de tycker bäst är Trout Bum?
– När någon kommer fram till mig på en boksignering och säger att jag tycker att din bästa bok är Trout Bum, då får jag tankar som: skrev jag min bästa bok för 30 år sedan? Men samtidigt gläder jag mig åt varje läsare som gillar det jag gör. Jag skriver ju för att bli läst!
– En gång kom en kille fram till mig med en bok som han ville ha signerad och de sju-åtta första sidorna saknades och jag frågade vad som hade hänt och han berättade att han hade använt de första sidorna för att tända en eld. Det kändes hur bra som helst!
– En annan kom in med ryggsäck på sig och det stack upp två spötuber, han hade en kopia av Trout Bum som hade kaffefläckar och brännmärken från cigaretter, dessutom hade den svällt upp efter att ha varit fuktig. Det känns fantastisk att någon är så intresserad av mina böcker, jag älskar det!
Jag har hört från läsare att de saknar en del av de gamla bekantskaperna från de tidiga böcker, dina ursprungliga fiskepolare. Fiskar du t.ex. ihop med A K Best nuförtiden?
– A K är idag över 80 och fiskar inte så mycket längre, det är nog ett år sedan vi fiskade ihop. Många andra, som Mike Clark, har blivit lite för framgångsrika. Mike har så fullt upp med att bygga spön att vi har svårt att få våra scheman att fungera ihop.

När vi avslutat intervjun i Johns skrivarlya så åker vi in till det lilla samhället Lyons för att äta lunch. Susan som har ärenden där inne följer med. Diskussionerna under lunchen handlar naturligtvis lite om fiske, men också mycket om den förödande översvämning som svepte fram genom både St. Vrain och Big Thompsons dalgångar hösten 2013.
Spåren är tydliga både inne i staden och i den omgivande landsbygden. Vi diskuterar också journalistik och förutsättningarna för journalistik i ett digitalt samhälle.
Susan är redaktör för och driver tidningen Redstone Review där John också skriver, men inte om fiske! Hans krönika har titeln ”Insight” (Insikt), och där skriver han om allt från sin syn på modern teknologi till de utmaningar som miljön står inför idag. John säger att det kanske är därför som han inte är lika ”politisk” i sina böcker idag, han får utlopp för de åsikterna på annat håll.

Det är skönt där i skuggan på verandan till Oscar Blues restaurang och tiden går fort, det är eftermiddag när John och jag sätter oss i hans Jeep och åker iväg för att se om vi hittar något fiskbart vatten.
Jag är tvungen att fråga om bilen eftersom han i så många av de tidiga böckerna har skrivit just om sin förkärlek till amerikanska pickuper, han har t.o.m. en berättelse som heter The Fishing Car.
John berättar att detta är den nyaste bil han någonsin ägt, den är ”bara” åtta år gammal, men han har länge suktat efter en Jeep med kort hjulbas, en fyrhjulsdriven bil som han kan använda även på de värsta vägarna.

När vi åker uppåt i dalgången så ser jag återigen skadorna efter översvämningarna och jag frågar John om han vet hur det gått för fisken.
De här snabba strömmarna är även under normala år tuffa platser för fisken att leva i. Hur klarar de sig när vattnet sveper med allt i dess väg? Enligt biologerna, berättar han, så har de klarat sig förhållandevis bra, och det verkar finnas bra med fisk kvar i strömmarna. Värre är det med den sena snösmältningen och den soliga stekheta dagen, risken är att vi inte
hittar någon fisk.
Jag säger att det inte gör så mycket, jag vill helst fotografera, men John menar på att han kommer att fiska. Det enda sättet att få fiske att se naturligt ut på bild är genom att göra det på riktigt. Dessutom är han genuint intresserad av att se om fisken i hemmavattnen har kommit igång att äta ännu.

Vi svänger av in på en parkeringsficka och John börjar rigga sina grejor, ett cane-spö byggt av vännen Mike Clark och på tafsen sätter han två flugor. Överst en Parachute Adams och hängande i krokböjen i en trettio centimeter lång tafsbit ett mjukhacklat haröra. En av Johns favorituppsättningar.
– Det ser ut som om du fiskar med en torrfluga, som en gentleman, men man fångar den mesta fisken på nymfen.
Trots att vi provar flera platser och att John fiskar på intensivt så lyckas vi inte locka upp någon fisk, varken till torrfluga eller nymf.
– Det är ju inte så att jag har blivit berömd för att jag är så duktig på att fånga fisk säger han och skrattar.
– Det är nog bra att jag lever på att skriva om fiske och inte på att fånga matfisk!
När vi vandrar längs ån för att försöka hitta någon fisk så kommer vi att prata om spön. För många så har John Gierach blivit synonym med fiske med splitcanespön eller Bamboo som de säger här. Han har till och med skrivit vad som måste beskrivas som en hyllningsbok till splitcane, Fishing Bamboo.
Nuförtiden så fiskar han oftast med splitcane på hemmaplan, i de vatten som ligger inom köravstånd.

När han flyger så tar han numera nästan enbart med sig moderna kolfiberspön, dels för att de blivit så bra att han ofta föredrar dem, dels för att han är alldeles för rädd om sina splitcanespön för att låta flygbolagen ta hand om dem.
På vägen tillbaka från ån så tycker han att jag ska komma tillbaka, när fisket är bra. Vi jämför våra upplevelser av de små strömmarna i området från tidigare år och jag konstaterar att jag bara känner till en liten bråkdel av alla de vatten som han har koll på.
Men något annat vore ju underligt, jag åkte ju hit första gången för knappt femton år sedan, delvis inspirerad av Johns böcker. Då hade han redan levt och fiskat i området i tjugo år.
Hur långt bort han än åker på sina fiskeresor så är det hit han återvänder, till de små strömmar som letar sig ner från snön där uppe i klippiga bergen.

Vi återvänder i samtalet till Trout Bum och jag frågar honom om han själv är en öringluffare så svarar han nekande. Han var bara den som först klädde de moderna Trout Bums som fanns, i ord, han uppfann inte livsstilen, han gjorde den synlig för andra genom sina berättelser. Trots det så kan jag inte riktigt släppa taget om ett par meningar i det som Gary La Fontaine skrev i introduktionen till den första upplagan av Trout Bum 1986.

” Min uppgift är att försäkra läsarna att John Gierach är kvalificerad att skriva den här boken. Inga problem – han är en luffare.
Han är av den sorten som varje far oroar sig för att hans dotter ska släpa med sig hem.
Det finns ett magnifikt drag av oberoende i John. Det (tillsammans med en uppenbar kärlek till fisket efter öring) gör att han valt ett liv där det viktigaste är att kunna vara vid vattnet.
Han är en riktig flugfiskare; inte en skrivbordsprodukt som rapporterar om andras fiske eller efterapar deras texter och upplevelser.”

För mig blev det extra tydligt de få timmar som vi jagade ätande fisk under närmast hopplösa förhållanden i strömmarna på gränsen mot Klippiga Bergens nationalpark.
Under en stund så slutade jag fotografera och tittade bara på John när han kastade. Han var helt uppslukad i fisket, hade helt tydligt glömt bort mig och min kamera.
För honom fanns där och då bara vattnet, flugorna och förhoppningen att en fisk skulle vara hungrig och tokig nog att låta sig luras.