Synhjälp för flugfiskare

Förra sommaren var jag på resa tillsammans med min vän Lars, vi var i området runt norra Klippiga Bergen i USA. För mig var detta en resa tillbaka till välkända och älskade strömmar som jag haft förmånen att besöka åtskilliga gånger under de senaste 15 åren. För Lars var det första gången han besökte de berömda vattnen i Idaho, Wyoming och Montana.
Det var sommar och vi mötte massiva kläckningar av alla sorters sländor, från de gigantiska bäcksländor som amerikanerna kallar Salmon Flies, ner till Pale Morning Duns som är 18-22 och Tricos som är i krokstorlek mellan 22 och 26. För att imitera så små insekter behövs små flugor, lägger man till det fiske i skymning och gryning, lite vind, flera olika strömhastigheter, ja allt det där som man alltid upplever vid fiskevattnen, då kan det bli besvärligt.

I sidokanalen där jag stod vakade det fortfarande, fem eller sex fiskar stod på fasta platser och plockade det som kom driftande. Nu när mörkret fallit var det i huvudsak spent spinners och nattsländor. Vaken var långsamma, medvetna head and tail-vak och jag kom på mig själv med att stå och le därute i vattnet. Jag fäste flugan i flughållaren, rättade till håven, gick försiktigt upp ur vattnet och hävde mig sedan över den branta kanten upp på land. Vid den snabba rörelsen stannade ett par vitsvanshjortar upp nedströms och tittade åt mitt håll innan de fortsatte beta.
Jag gick med lite lätt stela ben uppströms mot platsen där jag lämnat Lars för att se hur han hade det. För mig var det tillräckligt nu, jag hade säkert kunnat fiska en stund till, men den där sista öringen var ett bra slut, en sista vacker fisk innan hemgång.
Till vänster om mig glimmade älven i grått och silver. Längs kanten syntes en riktigt stor fisk som försiktigt stack upp näsan och plockade något från ytan. Det ryckte liksom till i mig lite och för en sekund funderade jag på hur jag skulle presentera flugan på ett bra sätt, men sedan besinnade jag mig. Det var bra så här, perfekt faktiskt.

Några hundra meter längre upp kom en sidofåra in från höger mot huvudströmmen och mot det ljusare vattnet såg jag Lars siluett. När jag kom närmre såg jag att han stod med spöet under armen och höll på att knyta på en ny fluga. När jag kom fram och frågade hur det gick så fick jag svaret:
– Jag hatar fanimej att bli gammal!”, på min fråga om
han hade någon fisk som vakade så svarade han, en smula
sammanbitet Lyssna!!
Jag lutade huvudet en smula för att höra bättre och hörde ett lätt smackande ljud från det snabbare vattnet, det var nästan omöjligt att se några vak i det grunda, snabba vattnet så jag satte mig på huk för att se om jag kunde se något. Det var otroligt! I strömmen som var utanför oss så visade sig kanske 10-15 fiskar regelbundet, flera av dem såg rejält stora ut och vattnet därute var kanske 30-40 cm djupt och tio meter brett. Lars svor fortfarande. När han lugnat sig en smula fick jag höra hur de sista timmarna varit.

I början hade han haft mest fisk i den lugnare, djupare delen av sidofåran ett par hundra meter nedströms, men allt eftersom skymningen kom flyttade sig fler och fler fiskar uppströms mot den korta lilla strömmen, stor fisk som gick in från huvudfloden för att möte de driftande insekterna.
Först hade det gått bra och han hade landat flera granna fiskar i den nedre delen, han hade sedan följt dem upp till den lilla strömsträckan och fått fisk även där. Men så försvann ljuset mer och mer och en stor fisk knäckte den tunna tafsen. Lars insåg, när han knutit en ny tafsspets, att han inte längre kunde se tillräckligt bra för att knyta på en ny fluga, inte ens om han kisade mot den ljusa natthimlen. Efter en stunds letande i västen, med en fluga i ena handen och tafsspetsen i den andra, hittade han en liten lampa av den typen som man klämmer fast på kepsen. Något lite fumlande med den och precis när han fick den på plats gick ett av plastclipsen som ska hålla lampan av och med ett tydligt plums trillade den ner i vattnet där den låg och lyste rakt upp på den nu lätt irriterade och helt bländade Lars. Efter en del fumlande och en blöt ärm fick han upp lampan, som han nu försökte hålla i munnen samtidigt som tafsen skulle träs igenom krokögat.
Tafsjäveln (Lars ord) vek bara undan och han insåg till slut att krokögat var igenlackat. Fram med tafsklipparen med nålen. Ungefär samtidigt som han får fram tafsklipparen tappar tänderna taget om lampan som återigen med ett plums åker ner i vattnet där den ligger och lyser upp i ögonen på honom. Han står där och stirrar ner på den där förbannade lampan. Samtidigt hör han hur vakintensiteten
där ute bara ökar.
Det är ungefär här som allt brister för honom och i vredesmod kastar han flugan ifrån sig med full kraft. Eftersom det är en F-Fly i storlek 18 så kommer den kanske 15 centimeter innan den stillsamt singlar ner vid hans fötter. Han sträcker sig då efter den förbannade lampan (återigen Lars ord) som ligger där nere i vattnet, tar upp den och kastar den allt vad han orkar rakt ut i ett fält. Där ligger lampan och lyser upp natthimlen. Efter att ha lugnat sig, och hittat reservlampan, kommer jag oskyldigt gående förbi och frågar glatt om hur det går..

Allt detta kan man inte undvika, en del av det är en naturlig del av fisket, men vissa saker går faktiskt att göra för att underlätta att se flugorna. Så hur bär man sig åt när synen och storleken på flugorna utmanar? Här följer några tips som har underlättat mitt eget fiske genom åren.

Tips för att se flugorna bättre

Bind ”kort”
För det första ska man se flugorna i asken och lyckas trä tafsen genom krokögat, för att klara det finns några knep, man kan till exempel binda en fluga i storlek 24 på en krok i storlek 20.

Indikatorfluga
Ytterligare en metod är att fiska med två flugor, en som är större, säg storlek 16 eller 18 och en i den storlek som fisken vill ha, säg storlek
24, knuten med en tafsbit på 15-25 centimeter i krokböjen på den ”stora” flugan. Sedan låter man den större flugan fungera som indikator.

Kontrastfärger
Sedan ska man se flugorna därute på vattnet, ett sätt att göra det är att göra en vinge i en färg som syns bättre, som kontrasterar mot vattnet. Under skymning, natt och gryning har vattnet ingen färg. Det är antingen vitt, grått eller svart. Detta gör det lättare för oss att hitta en kontrasterande vinge.